Less is more?

Något som vi sällan pratar om, men som jag tror kan vara ett stort problem för investerare idag, är det monstruösa informationsflödet vi möter varje dag. Innan blixtsnabbt internet blev allmängods var det den med snabbast uppkoppling och bäst datakällor som var vinnaren. Detta stämmer ju till viss del fortfarande – den med information ingen annan orkat leta upp eller räkna ut kommer alltid ha ett övertag. Men problemet jag pratar om ligger inte i någon informationsasymmetri, även om man ibland kan svära över insideraffärer som uppenbarligen skett i gråzonen, utan i att vi matas med för mycket information.

Och det jag menar med ”information” kan vara allt ifrån fem nya rekommendationer ur senaste Börsveckan, tre helt olika vinklar på Tysklands senaste PMI-siffra, en graf på Twitter som skriker att silver är rekordbilligt NU eller att Börsdata adderat fjorton nya värderingsmultiplar som du nu tvingar dig själv att förstå. Man brukar ju tala om att ”försöka stänga ute bruset”, men problemet är väl att det aldrig specificeras vad det egentligen innefattar. Jag tror det går att applicera på mycket i livet, men först måste man i så fall bestämma vad som är ens personliga ”brus”.

Två andra begrepp som används flitigt är ”skin in the game” och ”incitament”, detta är drivkrafterna bakom det stora engagemanget vi möter varje dag. Bankerna vill som bekant driva transaktioner (alltså, deras incitament) – de justerar riktkurser hit och dit och slänger ur sig slagkraftiga argument till varför. Men precis som dina favoritplacerare på Twitter, talar bankerna i egen sak när de uttalar sig. Många på Twitter beskriver sina innehav ur positiva (eller för den delen negativa, om de är korta) ordalag av välmening och ambition snarare än för någon ”pump & dump”-manöver, men det finns nästan alltid bakomliggande skin in the game att ta hänsyn till när man scrollar flödet.

Man kanske inte helt vill undvika att besöka Twitter eller lyssna på poddar (där precis samma incitamentsstruktur gäller), då många med mig hittar inspiration och behjälplig information där. Men man bör nog åtminstone vara restriktiv med hur man tar åt sig informationen och hur stor tid man lägger ner på att spinna varje tråd vidare – förutsatt att man vill bli riktigt duktig. Om man ser på det som att du har, för enkelhetens skull, 8 timmar varje vecka att lägga på research: inte vill du skumma igenom 50 saker halvdant utan istället kanske fokusera helhjärtat på tio, men med den otroliga tillgängligheten idag är det så enkelt att försöka vara överallt.

Lyssnar man på många riktigt framgångsrika investerare så har de ofta en förvånansvärt simpel approach. De förstår sina begränsningar och har lärt sig att zooma in på det som de lärt sig är viktigt. Warren Buffetts berömda ”too hard pile” är ju en klassiker på temat, högen där han direkt placerar kvartalsrapporterna (vilka han läser i pappersform då han valt att inte ha en dator på kontoret, vilket går helt i linje med den avskalade strategin) som han direkt anser för svårbegripliga. Han har missat väldigt många tåg på grund av detta tänket, tusentals procent inom tech och hälsovård till exempel, men blivit världens mest framgångsrika investerare ändå.

Ett par citat från Warrens vapendragare Charlie Munger på temat:
”Knowing what you don’t know is more useful than being brilliant.”
”One of the greatest ways to avoid trouble is to keep it simple.”
”Success means being very patient but aggressive when it’s time.”
”The big money is not in the buying and the selling, but in the waiting.”

Chuck Akre är en annan investerare som inte vill krångla till det. Han har medvetet kvar kontoret i ”en stad med ETT trafikljus” för att slippa allt brus en storstad för med sig. Hans (eller deras, på Akre Capital Management) investeringsstrategi består av tre punkter, ”The Three Legged Stool” – 1. Stark affärsmodell, 2. Duktigt management och 3. Bra kapitalallokering. Sedan lägger han givetvis många timmar av research inom varje ben, men han zoomar inte in på mer än detta. Och med ett smalare fokus och en fast strategi så kan man snabbt sålla ut bolagen man inte får ödsla tid på. Jämför det med någon som har noll krav på vad ett bolag bör uppvisa för attribut – universumet man gräver i blir ohanterligt stort.  PS. missa inte denna intervjun med Chuck.

Sjukt nog finns det också folk som specifikt jobbar med att hjälpa företag begränsa valmöjligheterna för deras konsumenter. Det driver försäljningen kraftigt om man kan isolera ut och behålla rätt produkter i utbudet och ta bort en större del. Vi människor klarar inte av att hantera för stora valmöjligheter och drar oss då ofta istället för att ta ett beslut överhuvudtaget. Barry Schwartz beskriver problematiken i sin bok ”The Paradox of Choice” för den som vill grotta ner sig i psykologin bakom. Men ni vet själva hur det är att scrolla igenom Netflix i jakten på att hitta just RÄTT film. För egen del kan det ibland ta nästan lika lång tid som att till slut se filmen.

”Trust me, too many options… I promise you, too many options will make a tyrant of us all. So get rid of the excess, the wasted time. Decrease your options. If you do this, you will have accidentally, almost innocently put in front of you what is important to you by process of elimination. Knowing who we are is hard. It’s hard. So give yourself a break. Eliminate who you are not, first, and you’re going to find yourself where you need to be.” säger Matthew McConaughey i sitt tal på University of Houston, som beskriver precis detta.

Hotellmagnaten Petter Stordalen kategoriserar och försöker numera leva sitt liv enligt principen ”8×3”, där dygnets timmar delas upp enligt följande: 1) åtta timmar sömn, 2) åtta timmar hälsa, relationer & träning och 3) åtta timmar jobb. Förr om åren kunde han vakna upp mitt i natten med näsblod på grund av stress, men han har med tiden upptäckt att han inte blir effektivare av att bara prioritera jobbet. Han menar att allt handlar om en balans, där sömn och vila är grundbulten. Lite oväntat från en av Nordens mest framgångsrika entreprenörer? Bra intervju med Petter här.

Men tillbaka till investeringar: det är givetvis så att man först måste ägna mycket tid åt att avgöra vilka områden man väljer att prioritera. Dessa kommer också ändras över tid i takt med att erfarenheten i marknaden växer sig större, men man måste ju börja någonstans. Jag tror alltså det finns mycket att vinna på genom att drastiskt reducera sin vy och sätta på skygglapparna. Självvalt tunnelseende? Olle Qvarnström (@Snaljapen) var inne på samma sak i en Twitter-tråd, han pratade då om att eventuellt sätta ett tak på hur många timmar han ska få lägga på research för ett enskilt bolag. Detta för att inte fastna i en confirmation bias-loop, som man säkert lätt gör efter för många timmars analys. ”Har jag inte förstått det efter åtta timmar kommer jag aldrig förstå det”.


SWOT – En simpel analysmetod (för allt möjligt) som snabbt målar upp en bild av t.ex ett bolag, där du kan utgå från uppskattningar kring affärsmodell, geografisk spridning, konkurrens, konjunkturell risk m.m för att snabbt avgöra om det är värt att kolla vidare på. Kanske ihop med ett par enkla nyckeltal? Denna metod kräver ju dock att du har en del grundkunskaper kring bolagen du kör genom SWOT:en för att inte behöva lägga för mycket tid, så den är inte alls perfekt. Men jag tror verkligen på att hitta ett personligt durkslag att använda för att snabbt nå närmre kärnan.


Här är Pat DorseysThe Moats Process”, som han tog fram på Morningstar där han relativt simpelt kan koka ner analysen till ”fortsätt gräva” eller ”lägg åt sidan”. Denna metod kräver ju också en del kunskap kring bolaget du skannar, men bara via steg 1 har du eliminerat en enorm chunk av din bevakningslista. Och som sagt, detta är ju det Dorsey letar efter – alla får välja sina egna områden att zooma in på. Personligen älskar jag dock Pats tänk kring moats och returns on capital.


KISS – Keep it simple stupid.
Såhär i tider av turbulens märks det extra tydligt hur bra disciplin man egentligen har, och hur noggrann man varit med regelverket innan. Hade du inga regler eller ens riktlinjer innan börsen föll 25%, då kanske det inte är helt ultimat att spika ett par nu direkt om du har paniktendenser eller är lite uppgiven. Och det absolut värsta du kan göra nu är att försöka haka på alla andras strategier. Någon har en hedge-modell där de skjuter in halva portföljen i guld när X korsar Y ovanifrån. Någon annan har legat kort sedan 2012 och börjar helt plötsligt framstå som ett geni i dina ögon. Ett par andra är nästan religiösa i sin buy & hold-strategi och nu inriktade på att belåna sig kraftigt. Själv är du i något gränsland där du hämtar inspiration varje dag och i portföljen steker en pyttipanna av allt du ser i flödet. Smakar det gott, eller är du mer splittrad än någonsin?

Sammanfattningsvis

*Försök inte analysera varje intressant bolag du stöter på, det går inte. Tro mig, jag har försökt under lång tid. Skala ner din analysprocess och skapa ett användbart durkslag, men dra inte ner på tiden du analyserar – de som trillar igenom är antagligen värda mer av din tid.

*Spendera mindre tid i dåliga nyhetskanaler – tänk på folks incitament.

*Använder du Twitter som en kanal för att hitta inspiration och information? sätt dig i så fall ner och skala bort de du följer som bidrar med noll – och även här, tänk på folks incitament.

*Använder du även Twitter som förströelse/social plattform? skaffa i så fall ett separat konto där du bara spökföljer informativa konton och avsätt tid för vardera. Du kan växla mellan konton smidigt i appen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: